Jag fick en historia på mailen idag. Den var, lite cyniskt, ganska träffande för hur psykiatrivården Sverige ibland fungerar…
- Hur var det här då? sade psykläkaren och såg ned i en hög med papper.
- Jag vet inte riktigt, svarade patienten sanningsenligt och log snytfagert. Det känns som om jag är underviktig.
- Underviktig? sade läkaren och steg upp från skrivbordet, fram till patienten och tog ett knipande tag i magtrakten hos densamme. Det tycker jag inte det verkar … snarare litet överviktig.
- Nä, DET kan då rakt inte vara möjligt, protesterade patienten och bläddrade nervöst i den broschyr han tagit i väntrummet.
- Hurså? sade läkare och rynkade ögonbrynen lätt missbelåtet.
- Det känns ibland som jag vore viktlöst svävande … liksom där … här, och ändå inte här. Jag är liksom oviktig. Ingen att räkna med, ingen att väga in i någonting av vikt.
- Nu förstår jag inte riktigt, sade läkaren förvirrat. Vad har kroppsvikten med de psykiska besvären att göra?
- Fråga inte mig. Jag är ingen läkare, sade patienten dovt och kluckade sedan fram ett ursäktande skratt, tog fram en pappersnäsduk och snöt sig ljudligt.
Läkaren väntade. Hans ansiktsuttryck stelnade till en bild av tålmodighet, medan patienten omsorgsfullt torkade sig om näsan, harklade sig och stoppade undan näsduken.
- Är det så att du känner dig oviktig? sade läkaren, när han åter hade hela uppmärksamheten riktad mot sig.
- Ja. Oviktig, kan man säga, sade patienten. Eller snarare helt underviktig. Har ingen som helst vikt. Alls. Är som ett osynligt väsen på något sätt. Folk ser mig inte. I alla fall kan jag inte se att de ser. Men de kanske är förblindade. De kanske är programmerade att bara se snygga människor, som ser ut som de på TV? Och så ser jag inte ut. Jag ser mer ut som en vanlig människa. Eller tror doktorn att det kanske är jag som inte ser att de ser mig, eftersom DE inte ser ut som de på TV?
Paus.
- Vill du bli sedd? sade läkaren efter en kort tidsrymd av förbluffad tystnad.
- Varför skulle jag vilja det? svarade patienten rappt. Som någon sorts exhibitionist? Nä, sådan är jag inte.
- Ja, men du beklagar ju att du känner dig oviktig och inte ses av andra?
- Jag beklagar mig inte alls, bara försöker förklara hur jag känner mig. Det var doktorn som frågade!
- Nå, sade läkaren och såg åter ned i pappren, det är kanske inte så konstigt att känna sig utanför och osedd när man inte har ett arbete att gå till. Du är arbetslös, ser jag här i pappren.
- Arb-ets-lös, fnös patienten i utandningsstötar. Jag är ARBETSSÖKANDE. Men jag har varit så här underviktigt i många sammanhang redan innan företaget lades ned. Chefen brukade titta strax till vänster om mig när han gav mig arbetsorder. Precis som han inte riktigt kunde se var jag befann mig. Och min fru …
- Din fru, ekade läkaren nu med en tydlig glimt av intresse i ögonen. Hur är relationen till din fru?
- Dålig, svarade patienten entonigt. Eller rättare sagt: hon ser mig inte, behandlar mig som luft. Hon och Coco är emot mig.
- Coco?
- Min dotter. Om det nu ÄR min …
- Varför tvivlar du på det? Att hon är din dotter? sade läkaren, satte sig rakryggat upp, ivrigt intresserad.
- Tja, för det första är hon inte det minsta lik mig. För det andra är hon alltid emot mig. För det tredje …
- Hur gammal är dottern?
- Sexton år.
- Men då har hon ju tiden på sig, sade läkaren och log överseende. Tonåringar kan vara nog så besvärliga och det är helt normalt att de låtsas att föräldrarna inte betyder någonting. Men du kan vara säker på att hon bryr sig om dig och inte alls är emot dig. Det är bara en fasad hon sätter upp.
- Är min fru också tonåring? Hon beter sig ju på exakt samma sätt.
- Nej, det menar jag givetvis inte, säger läkaren och avger ett rostigt läte som verkar överrumpla honom.
(Skall nog föreställa ett skratt, tänker patienten. Psykläkare har det kanske inte så roligt. Allt skit de får lyssna på …)
- Jag ser att du haft Vakupp tidigare. Hur tyckte du den verkade?
- Nog verkade den alltid. Det var den som fick mig att inse att jag är osynlig och underviktig. Och annat som jag helst inte vill se. Hur allt i samhället ser ut som det gör beroende på vem betalar och vem som slipper. Och Coco som knappt behöver öppna böckerna för att få betygen och rektorn som snackar sig varm över en massa skit som … Om JAG fick bestämma … Alla orättvis …
- Jaha, avbröt läkaren myndigt. Du kanske skulle prova Sovsött istället? Den är relativt ny, men vi har goda erfarenheter av den. Med den i kroppen slipper man engagera sig. Dessutom kan man inte se hur saker och ting verkligen är. Man får en skönt avslappnad inställning till det mesta. Sovsött har räddat många äktenskap, skulle jag vilja påstå, och den passar ypperligt för de långtidsarbetslösa. Många av mina patienter har tack vare denna medicin kunnat slussas in på arbetsmarknadsutbildningar. Tråckling för långtradarchaufförer, Städkurs för ingenjörer, Svetskurs för vårdpersonal, Sy dina egna disktrasor för bilmontörer, och … jag skulle kunna hålla på att räkna upp … Hade ett svårt fall häromdagen. En snickare med ryggproblem. Varit arbetslös i åratal, nu går han Porslinsmålning för byggarbetare. Funnit en ny mening i livet och …
- Okey, okey. Jag förstår, avbröt patienten med lidande och avsmak i rösten. Jag tar väl och provar Sovsött, då.
- Utmärkt, utmärkt, sade läkaren, reste sig hastigt, log brett och skakade patientens hand. Jag skall genast skriva receptet och du kan ta ut det redan idag. Tre gånger en tablett börjar vi med, sedan kan vi alltid trappa upp om du fortfarande bryr dig om din situation. Lycka till!
//Humlan
